I den dagliga debatten framställs ofta sjukskrivning som ett statiskt tillstånd där den ända humana utvecklingen är fortsatt sjukskrivning utan några försök att återvända till arbetsmarknaden såvida inte den sjukskrivne personen själv aktivt önskar återträda på arbetsmarknaden.
Är en lång sjukskrivning utan slut eller som möjligen övergår i sjukpensionen alltid det mest medmänskliga alternativet? Mitt svar är ett entydigt nej. Självklart finns det tillfällen när sjukskrivning är det ända riktigt alternativet, liksom att finns tillfällen när det krävs en längre sjukskrivning. Dessa förhållande undanröjer dock inte behovet av en fungerande rehabilitering, möjlighet till arbetsträning, omskolning, och fokus på åtgärder som kan öka motivationen att återvända till yrkeslivet.
Ett arbete innebär många positiva faktorer för den enskilde såsom ökad möjlighet att påverka sitt liv, arbetsgemenskap, utveckling och att bidra till samhället. På samhällsnivå är fördelarna också omfattande med mindre utgifter för socialförsäkringen och skatteintäkter.
För min del handlar frågan om ett ökat stöd för människor med långvarig sjukskrivning att återgå till yrkeslivet framför allt om människovärde. Ingen människa skall behöva riskera att lämnas i ett passivt utanförskap genom en långvarig sjukskrivning som övergår i en tillvaro som sjukpensionär.
