Måndagen den 28 maj nåddes vi av nyheten att två tibetaner försökt bränna sig till döds i Tibets huvudstad Lhasa, varav en dog. Självbränningarna var enligt den tibetanska exilregeringen ett tecken på tibetanernas desperation till följd av Kinas brutala maktutövande över Tibet. Detta ger en tydlig signal att omvärlden inte kan förbli passiv inför Kinas övergrepp på Tibet, och Sverige måste vara en distinkt röst i debatten.
Nyligen hölls en parlamentariker konferens, 6th World Parliamentarians Convention, i Ottawa, Kanada. Fokus var förstås på relationerna mellan Kina och Tibet och Dalai Lama själv var en av talarna. Frustrationen över att så lite går framåt när det gäller Tibets situation är märkbar.
Kina fortsätter att bestrida att Tibet var en autonom stat före 1950, och den kinesiska konstitutionen utesluter möjligheten till självständighet. Den kinesiska ockupationen av Tibet pågår fortfarande och har kostat hundratusentals tibetaners liv. Konflikten i Tibet handlar inte enbart om Kinas maktbehov, viljan att bestämma och dominera utan också om bristande respekt för andra religioner och livsstilar.
Kinas ovilja att låta Tibet få verka inom en reellt autonom del av Kina har säkerligen andra bottnar, såsom ekonomiska. En fråga kopplad till ekonomi och som diskuterades i Ottawa handlade om Tibets mineraltillgångar och som Kina vill rå över. Geografiskt omfattar Tibet den tibetanska högplatån som räknas som ett av världens mest mineralrika områden. Kina bryter mineraler på ett stort antal platser i Tibet och Kina planerar att utveckla verksamheten ytterligare. För att klara en utökad mineralbrytning behövs arbetskraft och det finns tecken på att Kina ser en framtid för tibetanerna inom gruvnäringen, detta oavsett vad tibetanernas egna önskemål är. Kina har börjat uppföra samhällen där det byggs enkla, oftast undermåliga, bostäder till vilka tibetanerna erbjuds flytta in. Tibetanerna är av tradition nomader och när livsstilen ändras abrupt kan de inte längre livnära sig på djurskötsel så som tidigare varit brukligt. Alternativa arbetstillfällen utgörs av gruvnäringen.
Kina lyckas på detta sätt utan våld och hot förena två frågor; expandera gruvbrytningen utan protester eftersom arbetstillfällen skapas samt att förändra tibetanernas livsstil och kultur utan inslag av för omvärlden synligt tvång. Mineralbrytningen är dessutom förknippad med vattenföroreningar som på sikt kan hota vattenförsörjningen, inte bara i Tibet utan också i närliggande områden. Detta medför att gruvexpansionen inte enbart utgör ett lokalt problem, det ligger också i andra länders intresse att stödja Tibet i frågan.
Kinas tillväxt är inte bara ekonomisk utan också teknologisk och dessutom alltmer kunskapsinriktad. Mineralbrytningen utgör ytterligare ett maktlager som kan slå tillbaka mot andra delar av världen om utvecklingen inte är parallell med stärkandet av mänskliga rättigheter och demokrati i Kina. Utvecklingen i världen kommer på så sätt vara nära förbunden med utvecklingen i Asien vilket gör det än viktigare att inte böja sig för Kina som den stora aktören. Ett bättre klimat för Tibet uppnås däremot inte genom att isolera Kina. Det är viktigt att fortsätta dialogen men med tydlighet att Kinas agerande inte är acceptabelt.
Det budskap som Sverige fortsatt bör föra fram i kontakter med kinesiska regeringsföreträdare är att den autonomi som tillerkänts Tibet måste få ett reellt innehåll och att Kina måste respektera de mänskliga rättigheterna. Det är inte acceptabelt att sätta ekonomisk utveckling före demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att stödja demokratiutvecklingen i Tibet stöds demokratiutvecklingen indirekt i de närliggande länderna i regionen. Sverige behöver därför bli än mer tydlig i att markera vikten av Tibets oberoende.
MARGARETA CEDERFELT (M)
riksdagsledamot från Stockholms stad
DÉSIRÉE PETHRUS (KD)
utrikespolitisk talesperson
Artikel publicerad i Svenska Dagbladet Opinion 2012-06-14
