I dagens SvD (20/11) skriver ledarsidan om att "Mediansvensson går uppåt i inkomstligan". Svenska hushåll får det allt bättre ställt nu när nio av tio hushåll får högre inkomster. Mycket tack vare Alliansens jobbskatteavdrag och hur vår regering hanterat den globala finansiella krisen.
Vad som däremot förvånar är analysen av den av den statistik som SCB presenterat. Enligt statistiken har inkomsten ökat för de allra flesta personer i Sverige. Ökningen är också synlig i ett internationellt perspektiv och har skett i absoluta tal. Med andra ord i faktiska kronor.
Samtidigt sägs det att den relativa fattigdomen har ökat, det vill säga att den inkomstgrupp som ligger under 60 procent av medianinkomsten i landet. Resonemanget om att den relativa fattigdomen kan ifrågasättas ur flera perspektiv: För det första går det fortfarande att anse att personer är fattiga när deras inkomst har ökat? För det andra, vilka är livsvillkoren för de som definieras som fattiga i Sverige relaterat till de som lever i länder med reell fattigdom? För det tredje, är det möjligt att utrota fattigdomen i ett relativt perspektiv?
Svaren på de tre frågorna är, enligt min uppfattning, nej. I kampen mot fattigdomen är det de absoluta talen som bör räknas. Gärna omsatt i möjligheten att köpa mat, att ha en bostad, utbildning för barn och ungdomar, sjukvård, äldreomsorg. I det perspektivet är fattigdomen i Sverige liten och har heller inte ökat. Det ska vi glädjas över, men också fortsätta vara uppmärksamma på problemen med utanförskapet för att fortsätta arbeta för att fler ska kunna komma in i samhället.
